trotshysteriochkarlek

 Jag bedömer aldrig människor efter utseende. De människor jag bryr mig om och tycker om är viktiga för mig oavsett vikt, längd och storlek.... Faktum är att jag nästan aldrig ens tänker på hur människor ser ut. Som om jag glömmer det?! (Eller jo...jag erkänner...jag har en fixering....fast det är inget som spelar in i hur mycket jag tycker om eller inte tycker om människor, men jag måste alltid kolla in kvinnors armar....av en anledning...jag vill så gärna ha snygga armmuskler....då blir jag avis om någon har det...jag erkänner....det är min ytliga brist...När jag blir stor vill jag gärna ha snygga armar!) Fast i övrigt, det låter klyschigt, men utseende är ju så himla ointressant egentligen...vad tusan spelar det för roll?! Jaja, vi kan få vara lite fåfänga till mans, med smink och hårstyling och nya kläder...fine...och klart att det är kul att göra sig fin ibland, låt det vara så! Men i slutändan är det ju iaf insidan som räknas. Det har ju sagts tusenmiljoner gånger, men det är ju sant!?!

  Men vad jag däremot många gånger fascineras av är, VARFÖR är det ok att kommentera en smal/icke-överviktig människans utseende och "matkultur" men alldeles tabu att göra motsatsen när någon är överviktig?! Jag skulle ALDRIG få för mig att kommentera NÅGONS utseende i negativ riktning någon gång. I tankarna får man tänka vad man vill...gör det...jag bryr mig inte...men måste man säga det?! 
  Jag har aldrig varit tjock som i TJOCK! Jag får ofta höra att jag är ganska smal. (Och ibland att jag har bred röv....) Tittar jag mig i spegeln ser jag att jag inte är tjock, inte heller smal...mer normal med lite degmage. Återigen...jag bryr mig inte om hur andra vill se ut eller hur de ser ut...väg hur mycket eller hur lite ni vill..men JAG vill inte väga mycket. För mig är det en massa olika saker som bidrar till det...den främsta är, hela släkten svämmar över av fall med hjärt/kärlproblematik....stroke och hjärtinfarkt är vanligt förekommande...dessutom är nästan ingen i vår släkt "smal av naturen"...(en företeelse som jag för övrigt inte ens vet om det finns..."smal av naturen"?!?) Jag vill försöka göra allt jag kan för att leva ett långt och friskt liv. Dessutom mår JAG bättre om jag får träna och röra på mig. Om jag känner att jag äter bra mat, håller mig i "form"!

  Jag är JÄVLIGT TRÖTT på att behöva försvara det hela tiden! Om jag tackar nej till en bulle eller semla eller kaka får jag nio av tio gånger höra; "Men du som är så smal, ska du inte äta?! Verkar ju bara dumt inför oss andra som är mycket större!" Ärligt...jag skulle ALDRIG får för mig att säga till någon; "Men du som är så tjock...ska du verkligen äta?! Verkar väl konstigt?!" ALDRIG!! Eller när jag tackar nej till skräpmat eller godis eller chips eller glass....alltid någon som säger "Det kan du allt unna dig, ät nu så slipper vi få dåligt samvete!"

Jag tackar väl inte nej för att ge andra dåligt samvete?! Jag tackar väl nej för att jag inte vill ha!? Det beslutet måste jag väl ändå få ta själv?!?

  Jag mår inte bra om jag äter för mycket socker. Så är det. Jag har godisperioder. Jag äter skräpmat. Jag äter chips. Men då och då. Ibland. När jag är sugen. Och för mig är det något som skall vara "speciellt" isf...inte slentrianmässigt.....Fikar gör jag nästan aldrig...fikabröd är helt enkelt inget jag går igång på.... Det är MITT beslut... För mig är det tex helt märkligt med människor som säger sig ät "GI-kost" och utesluter bröd och pasta och potatis men sedan fikar med fyra sorters kakor varje dag....!? Jag äter heller potatisen och skiter i kakorna...MEN jag säger aldrig det till någon....jag gör som jag gör och de gör som de gör.....?!
 
 Så....jag har inte problem med stor övervikt. Jag har dock inget "arv" som gör mig naturligt smal samtidigt som jag kan möla i mig ohämmat. Jag vill träna för jag mår bättre då. Jag får ont i magen av för mycket socker. Jag gillar inte glass. Jag älskar mat, men försöker äta rätt. Ibland stör jag mig på min degmage....(det innebär inte att jag bryr mig ett SKIT om hur andras magar ser ut!!!) Jag vill gärna leva LÄNGE och vara frisk LÄNGE! Jag gör mina val. Du gör dina val! Låt mig vara!!!

  Idag fick yngsta dottern följa med mig till jobbet. Hon har frågat efter det länge. Nu har hon sportlov, idag jobbade jag hyfsat kort dag, det funkade. Hon var glad. Jag var glad. Hon var förväntansfull, jag var lite orolig. Jag vet att det är säkert är en usel mammaegenskap men ibland när jag tar med henne till nya människor och nya platser är jag lite nervös och orolig. Hon pratar så OERHÖRT mycket. Hon frågar så mycket. Om allt. Hela tiden..... Ibland hinner hon inte ens lyssna på svaret på en nyss ställd fråga förrän nästa fråga är levererad. För mig känns det ibland som en enda stor lervälling i hjärnan...det bara skvalpar runt. Dessa ändlösa frågor som bara rapas upp. Nyfikenheten.
  Hon gillar att fråga och hon gillar att prata. En ny plats med nya människor är källa till en frågestund som är ändlös.... Jag stressade upp mig i morse, kände mig orolig för om hon skulle knäcka min kollegor....(återigen, säkert hemskt att tänka så men alla som träffat henne vet hur mycket hon pratar och frågar...man blir liksom matt...även om jag älskar henne till stjärnorna och tillbaka). Jag förmanade henne, NU PRATAR DU INTE FÖR MYCKET OCH DU STÄLLER INTE EN MASSA FRÅGOR OCH SÄGER INGET KONSTIGT!!! Hon lovade.
  Det gick rätt ok. Hon blev lite bananas en stund, men funkade ändå rätt bra. Tror hon såg mina blickar och bet sig i läppen ett par gånger. Fick uppleva både trolleri, massa lek både ute och inne, brasa, tandfé, häxa och semlor, mycket nöjd och glad merparten av tiden. Dessutom var hon jättesöt emot de mindre barnen, tackade snällt och var väldigt nöjd och intresserad av det mesta! :-)
 
  Kan dock säga....när vi lämnade jobbet för den korta promenaden hem var det som att dra ur en kork....GUUUUD vad hon pratade. Det tar ungefär 10 minuter att gå hem till oss tillsammans med henne....under denna tid pratade hon NON-STOP!!! H E L A T I D E N!!!

Hon: Mamma, vad kul det var idag.

Jag: Eller hur. Kul att du var med!

Hon: Hur många barn är det på dagiset?

Jag: Ungefär åttio.

Hon: Åttio säger du??! Jag såg bara sex!!!

Jag: Jaha du menar i vår grupp...men idag var det mindre för många är lediga och sjuka.

Hon: Men jag menar från början.

Jag: Vilken början?

Hon: Ååååhhhhh!! (irriterad) Från början när alla är där fattar du väl!

Jag: Menar du i min grupp eller på hela förskolan?

Hon: Från början!!!!!! (ännu mer irriterad)

Jag: Vilken jävla början?!? Eh...vilken början??

Hon: När alla är där.

Jag: Fjorton då!?

Hon: Jaha....

Två sekunders tystnad.

Hon: Mamma?!

Jag: Ja....

Hon: Hur många fröknar är det?

Jag: Vi är två eller tre ibland.

Hon: Men från början?

Jag: VILKEN JÄVLA BÖRJAN?!? VIlken början tänker du på nu?

Hon: När de var små?

Jag: De jag har nu?

Hon: Jaaa!

Jag: När vi hade riktigt många barn var vi fem fröknar då när de var riktigt små barn.

Hon: Jaså. Hur många fröknar är det på hela dagiset?

Jag: Jag vet inte...kanske tjugo ungefär?

Hon: Varför vet du inte? Du vet väl vilka du jobbar med?

Jag: Jo, men jag vet inte exakt. Orkar inte räkna nu...

Hon: Räkna!!!'

Jag: Nej!

Hon: Räkna!!!!

Jag: Åhhh...en, två, tre, fyra, fem (avbryts)

Hon: Mamma?!

Jag: Jaaaa...?! Skulle jag räkna ut fröknarna eller?!

Hon: Näe, jag orkar inte vänta på det. Hur många fröknar finns det i världen?

Jag: Vet ej. Absolut ingen aning.

Hon: Räk...(avbryts)

Jag: NEEEEEEJJJ!! Snälla,...kan vi inte bara gå lite?

Hon: Kanske tusen?!? Eller en miljon?!

Jag: Mer än tusen iaf....

Hon: En miljon?

Jag: Vem vet.....

Hon: Jag har typ tre. Ibland fyra, ibland två om en är sjuk.

Jag: Mmmm....

Hon: Hur många är ni om en är sjuk?

Jag: På jobbet? En eller två.

Hon: Men jag menar i bokcirkeln?!

Jag: Herregud, giv mig styrka, giv mig öronproppar!! Bokcirkeln? Vi är sju, så sex då.

Hon: BARA SEX?!?!?! SEX STYCKEN. VAD HIMLA LITE!!

Jag: Jaaaaaaa......

Hon: Vilken är det hos nästa gång?

Jag: Bokcirkeln?

Hon: Ja?!?

 Berättar om bokcirkeln. Vilken mat jag tror vi ska få. Om jag VERKLIGEN INTE VET VILKEN MAT?!? Kan jag ringa och fråga. Om hon kan få följa med någon gång dit?!(mmmm...JÄTTEGÄRNA!!!!! ;-)....) Hon frågar om tre olika hus vi passerar. Vilka som bor där. Om häxan och tandfeen är samma person och om jag isf kan kolla om man kan göra guldpengar av knäckebröd? Vi är nu halvvägs hemma..... Jag kopplar bort hennes röst lite, går i egna tankar. Det låter konstant intill mig. Ibland svarar jag svävande.

Hon: Mamma?

Jag: Mmmm...

Hon: Knapprar du på din mobil? Varför? Det känns som du gör det alltid!

Jag: Varför tjatar du så mycket? Varför? Det känns som du gör det alltid!

Hon: Jag tjatar inte. Jag pratar. Får jag sova sedan? Får jag leka med barbie sedan? Får jag bada i badkaret sedan? Får jag gå ut och leka sedan? Får jag se på barnprogram ikväll? Får jag vara uppe till klockan åtta? Får jag det? Får jag det? Får jag det mamma?!?

Jag: MEn sluta tjata lite nu! Jag svimmar!

Hon: Kan vi gå lite fortare? Jag måste kissa.

Jag: Absolut.

Hon: Skynda dig då.

Jag går snabbare.

Hon: Alltså inte så snabbt. Mitt i mellan.

Jag: Jaha....

Saktar ner igen.

Hon: Mamma? Vart är pappa och systrarna?

Jag: På jobbet och iväg på annat.

Hon: Vilket annat?

Förklarar.

Hon: Mamma, vart är pappa då?

Jag: På jobbet sa jag ju!

Hon: Men jag trodde du menade förut.

Jag: Jaha...

Hon: ÅÅÅÅÅÅHHHHH NEEEEEJJJJ!!!!! (skriker rakt ut)

Jag: Vad är det? Kissade du ner dig?

Hon: Näe, jag är inte kissenödig?! Men jag glömde lära mig hur man viker papperskaniner på ditt jobb! SKIT!!!

Jag: Jaha.... Vad dumt, det glömde vi. Men vi får ta det nästa gång!?

Hon: Nästa gång säger du?! NÄSTA GÅNG!? OM TUSEN ÅR ÄR NÄSTA GÅNG!

Jag: Kanske inte riktigt så länge?

Hon: Jag kan lika gärna dö!

Jag: Det vore väl synd? Jag kan vika en loppa när vi kommer hem?

Hon: En loppa?! Det kan ju alla redan. Du är så konstig mamma!

Jag: Tack du!

Hon surar och sparkar stenar framför sig.

Hon: Mamma?!?

Jag: Jaa?!?

Hon: Hur många barn är det som äter frukost på ditt dagis?

Jag: HUR DAGS FÅR MAN GÅ OCH LÄGGA SIG?!? ;-)

  Visionen för kommunen jag bor i är; "En kommun känd för nytänkande, effektivitet och god service, en kommun där medborgare känner sig trygga, delaktiga och har inflytande." 
  Om det säger jag horseshit! Så tusan heller! Nu kan jag iofs enbart tala för mig själv men jag känner mig varken trygg, delaktig eller med inflytande! Och då jag är en medborgare i denna kommun plus även vet ett par till som också är medborgare och inte heller känner sig trygga och medbeslutande kan man konstatera att kommunen misslyckats med sin tanke?!

  Jag vet inte om det är specifikt för vår kommun eller gäller över lag, men jag vill iaf påstå att i vår kommun förminskar man sina medborgar, kör över dem och får oss att känna oss i princip kränkta. Återigen, det är ju min teori och känsla, jag kan inte prata för alla! Vi har ju för tusan inget som helst att säga till om. Jo, vi väljer våra politiker, men det kvittar ju för vi väljer inte ALLA och vi väljer inte FRITT och i slutändan är majoriteten samma gamla stofiler som partierna har på sina stolar år ut och år in....

  För några år sedan byggdes en uppmärksammad "Bandyarena" "Arena för alla" (Den timman i veckan bandyn inte behöver den...). En arena som kostade så mycket mer pengar än avsatt budget att det är rent skrämmande. Från Barn o Ungdomsnämndens konto. Pengar som kunde gått till skola och förskola. Nä...förlåt...det kunde de ju inte...för det är, som vanligt inte samma pengar. Så är det ju alltid. Det är inte samma pengar! Era små dumma jävla nötter till medborgare som lever och verkar, det är ju inte samma pengar!!! Och jag kanske är korkad, men vad tusan är det för pengar då? Pengar som pengar? Det är väl som när vi vanliga dödliga ska betala våra räkningar, klart det finns roligare saker än att betala elräkningen..... Köpa en ny dator t.ex. Nä men jag får maila elbolaget och säga, "Jag kan inte betala, jo, det fanns pengar, men inte samma pengar!!!" Spontant känner jag, klart som tusan att man FÖRST måste prioritera det viktiga, sedan nöje! Nu har det gått några år, många tycker man ska sluta älta den. Det tycker inte jag. För varenda dag ser jag både på mitt eget jobb och på barnens skola att pengar och resurser saknas. Jag tycker ALDRIG vi får glömma felprioriteringar. Arenan kostar fortfarande pengar. Den kommer att stå kvar. Det betyder inte att vi måste glömma eller ens acceptera. Vi ska istället se till att det inte händer igen! De har lekt färdigt med våra pengar!!

   I dagarna damp en broschyr ner i brevlådan.  "Tyck till om framtidens skola!" Vi har vetat att det är på gång. Skolorna ska ses över. För att spara pengar. Förstås. Varför inte spara lite mer på skola och förskola som redan betalat ett alldeles för högt pris. Nu säger den politiskt aktiva eller den som tycker jag är negativ; "Men tanken är att det ska bli bättre och att man ska bli mer effektiv". Jag säger bullshit! INGEN ska lura i mig att det kommer bli bättre! Jag lovar er, både via mitt jobb och genom barnens förskole/skolgång har jag sett en ständig försämring. H E L A  T I D E N! Det sparas och sparas och sparas. Konstant. På en sida i broschyren står det; "Med större klasser och bättre använda lokaler kan vi anställa 20 nya lärare!" Låter skitbra! Kan dock meddela att jag till leda hört: "Om vi tar in fler barn får vi mer personal." Jag har sett mer barn, aldrig mer personal. "Om vi tar in fler barn får vi mer pengar och kan satsa mer". Jag har återigen sett fler barn, så mycket barn att väggarna i lokalerna hotar att ge vika, jag ser INGA satsningar! De senare åren har vi på mitt jobb fått fler barn, färre personalprocent och ändå, likt förbannat ligger vi minus i budget.... HUR GÅR DET TILL?!?! Och visionen, "20 fler lärare".....Hm...hur många elever handlar det om? Hur många skolor ska dela på dessa lärare? Hur mycket procent ska de jobba? Frågorna är många...... Dessutom, större klasser tycker jag enbart är negativt. Det spelar ingen roll hur många lärare man har. Hellre mindre klasser och färre lärare, barn orkar inte ha hur många relationer som helst och det säger sig självt, en klass med 40 barn ÄR stökigare än en med 30 oavsett antalet lärare. Det är fortfarande 40 individer med känslor, tankar och åsikter som vill synas, höras och finnas!

  Vi har tidigare fått höra via media och skolans föräldraförening om denna omstrukturering av skolor. Att man ska få rösta om det. Denna omröstning innebär att man får skicka in en liten flik längst bak i broschyren där man får tycka till. Tycka till! Lite trevligt så, ungefär som "Nu era nötter, här har ni chansen. Tyck till." Jag är ju som alla säger lite negativ, men något säger mig att de ändå skiter i dessa lappar..... De har förmodligen redan bestämt sig. Btw, de som får säga sin mening är alla över sju år! SJU ÅR?!? Jag vill inte förminska barn, jag tror på det kompetenta barnet, men jag har ändå VÄLDIGT svårt att tro att våra politiker lägger någon som helst vikt vid enkäter som folk från sju år fått besvara....?!? Hur i HELVETE ska en sjuåring kunna ha en åsikt om sin skolgång i högstadiet??? Det handlar inte om att jag misstror barn, men det får ju finnas gränser för vad vi lägger på deras axlar.... Dessutom står det att detta enbart är en chans att säga sin åsikt, inget som på något vis får vara med och bestämma!

  Broschyren är 19 sidor lång....så fullspäckad med info att det är svårt att sålla. Att ens förstå vad man läser. Jag ser mig inte som geni, men heller inte som idiot. Snarare normalbegåvad. Jag blir inte klok av den. En massa siffror, pilar, ringar och ett antal förslag med A o B alt. Det blir kaos i hjärnan. Här sitter jag med mina barns framtid i min hand och vet inte vad jag ska göra med infon som hälls över mig.  Vi får dock tydlig info om delen hur man ska göra för att skicka in sina tankar; "Kryssa i och klipp loss sidan från broscyhren, vik vid den streckade linjen, fäst ihop det vikta pappret med en bit tejp, lägg i en brevlåda. Frimärke behövs inte" Känner spontant att just den delen var det enda jag INTE undrade över....

   Vad jag kan utläsa finns det iaf ingen chans att mina barn kommer att ha så nära till skolan i fortsättningen som hittills. Man kan också konstatera att merparten av förslagen handlar om; storskolor och att barn måste bussas. 
  Ett förslag är att barnen här i tätorten skall bussas till landet för sin högstadieskolgång... Nu säger jag INTE att det är något fel på den skola, den är säkert skitbra. Det är inte grejen. Jag bosatte mig INTE i tätorten med mina barn för att de ska behöva åka buss till landet. Jag förstår att det är lika illa att lägga ner småskolor och tvinga de i glesbygden att åka buss, MEN det är ÄNDÅ ett AKTIVT val man gjort... Bor man på landet ingår på något vis att man kan behöva åka buss. Jag tycker f-n inte det är ok att mina barn ska stå och vänta på buss när de kunde ha gått eller cyklat! Jag tycker även att det borde vara en självklarhet att man i TÄTORTEN har en lågstadieskola på gångavstånd.

  Jag är vansinnigt trött på känslan att köras över att politiker. Att de leker sönder barnens framtid. Att de slarvara bort våra pengar på SKIT! Att man sparar på vår framtid. Att man inte kan se konsekvenserna av det man gör! Jag är uppriktigt orolig, jag skulle ta mig tusan vilja bli politiskt aktiv och slå näven i bordet!

  Världen blir fetare. Ett faktum som jag inte tror någon har undgått? Dagens besök på badhuset gjorde mig så där extra påmind om det. Människor blir tjockare och tjockare och skrämmande nog, även barnen!

  Vill här klargöra några saker, jag är INGEN "fetrasist", det handlar inte om att jag tycker feta kroppar är motbjudande eller att jag egentligen bryr mig om hur folk ser ut, däremot har ju fetman tydliga samband med hälsan, det skrämmer mig! Vidare snackar vi nu inte om mulliga människor, om lite fett efter graviditeter, kärlekshandtag eller ens bullmagar. Vi snackar RIKTIG fetma som påverkar individens livskvalite. Jag strävar inte efter trådsmala människor som liknar modeller, men vad hände med "normalbyggd"? Dessutom innan någon känner sig manad att påminna mig, jag VET att det finns människor, både vuxna och barn, som pga sjukdomar har viktproblem, dock är det extremt ovanligt och utan att ha några exakta siffror vågar jag nog säga att minst 90% av all fetman och övervikt beror på två saker, fel kost och för lite motion......

  Alldeles för ofta ser man människor som är riktigt rejält överviktiga och jag undrar, hur kan man göra så emot sig själv? Hur kan man misshandla sig själv på det viset? Det är väl ingen som undgått det faktum att fetman har tydliga samband med en rad sjukdomar, t.ex hjärt/kärl, högt blodtryck, ökad risk för blodproppar o t.o.m cancer. Att kroppen tar stryk, man får svårare att röra sig, ont i höfter och knän. Så ofta man hör människor som väger MYCKET beklaga sig över att de har ont i kroppen, men det är väl S J Ä L V K L A R T att de har?! Våra kroppar är inte byggda för att släppa runt på 50 kgs övervikt. Självklart är det en ökad belastning som gör att kroppen säger ifrån.... Jag antar att det handlar om en ond spiral, fel mat, trött kropp, ingen motion, mer fel mat för att trösta.... Så synd att det inte finns mer hjälp att få i så fall att bryta den onda cirkeln? Så synd, vilken värld av möjligheter man missar genom att inte kunna röra sig fritt... :-(

 Ännu värre tycker jag är att se alla dessa barn som redan som 5-6 åringar dras med övervikt. Hur kan man som förälder tillåta det? Här kan jag säkert upplevas som provocerande, men hur kan man tillåta att ens barn utvecklar fetma?!?! Jag tycker det är på gränsen till barnmisshandel, faktiskt!! Nu snackar vi återigen inte om mullighet, jag vet att de flesta barn någon gång under sin uppväxt har perioder av mullighet, men att barnen blir REJÄLT feta! Det finns ju faktiskt många barn som har dubbelhakor, rejäla magar och redan som små problem med att orka med fysisk aktivitet.
  Idag såg jag flera såna barn på badhuset. Som inte orkar röra sig lika snabbt som kompisar, som inte får på sig badkläderna ordentligt...stackars barn!! Såg en familj där samtliga var ordentligt överviktiga som satt och åt glassar, snacks och drickor. Två barn i 6-7-8-9 års åldern som förmodligen vägde minst 30 kg för mycket... Jag tycker det är hemskt!?
    Och säger nu någon, "Även tjocka ska få unna sig ibland" så säger jag, "Ja visst, men ett barn i åtta årsåldern väger inte 50-60 kg av att unna sig en glass ibland....?! Då unnar man sig ALLDELES för ofta!"
  En mamma som satt och gav sin bebis i ettårs åldern såna där baconsnacks som förmodligen inte innehåller ett spår av nyttighet och sa till väninnan, "Detta är ju bra grejer, lite matigt och mättande".... Mm...vad hände med en banan eller riskaka till en bebis?
    Tittar man i folks kundvagnar på ICA är de fyllda med skräpmat, godispåsar i size med potatissäckar, drickor i långa banor, vitt bröd, kakor osv.... Samtidigt som många är väldigt medvetna om kost och välmående finns fortfarande väldigt många som inte bryr sig alls. Förmodligen de som borde bry sig mest? Man ser små barn som äter glass, godis, kakor och skräpmat överallt, hela tiden. Varför i hela fridens namn behöver tvååring en bägare med tre gigantiska glasskulor? Herregud...det behöver ju inte ens en vuxen??

  Jag har aldrig haft direkta/stora problem med vikten så säkert tycker någon att jag inte borde uttala mig. Det kanske stämmer. Å andra sidan är det inte "gratis" för mig att inte vara överviktig. Jag rör på mig ofta och mycket, nästan allt jag stoppar i mig gör jag med eftertanke. Jag försöker låta bli att småäta, jag äter inte godis, kakor och annat slentrianmässigt.... Någonstans har det dock blivit så att man får skämmas om man låter bli att äta sötsaker om man inte är tjock... T.ex på jobbet, om det finns fika och jag tackar nej, genast måste någon påtala, "Du kan ju äta, löjligt att låta bli! Värre för oss andra." Ja...vill man äta så får man äta, vill man inte så låter man bli?!? Jag lovar...jag kan inte äta allt...Och jag väljer gärna bort fika då det inte är en last för mig och inget som ger mig njutning.... Jag älskar lösgodis...ska jag frossa äter jag det..... Ibland känner jag att vikten drar åt fel håll, då bromsar jag ännu mer..... Man får gärna tycka jag är fåfäng...det är ok...jag kan stå för det... Dock handlar det mest om välmående och att orka...att få leva länge!

  Så, egentligen är utseende oviktigt, jag bryr väl mig inte om ifall människor är smala eller tjocka när jag träffar dem. jag bryr mig om insidan. Att vara smal betyder inte att man är vacker, att vara tjock betyder inte att man är fel. Jag tycker om människor för hur det är, så VÄLDIGT VIKTIGT att minnas...det handlar bara om HÄLSA och framtiden...det är ingen "människovärdering" från min sida. Däremot undrar jag vad fetman kommer att leda till? Den svällande världen, alla sjukdomar i dess fotspår....det kommer att kosta samhället i framtiden...det är jag säker på..... Läste för ett tag sedan ett citat som löd ungefär..."De som säger sig sakna tid för motion kommer för eller senare att få avsätta tid för sjukdom...." Vem ska betala det? Framför allt, vem ska ta hand om framtiden?

  Fredageftermiddag på ICA. Jag är för en gång skull där ENSAM! :-) Ensam dvs utan barn, dock inte ensam som i helt solo. Affären är på bristningsgränsen...jag börjar fundera på om matransonering är på lut...så desperata är vissa. Rusningstrafik i gångarna...akta hälar, vissa är smått ilskna, andra mest fredagströtta... 
  
   Vid många vagnar står män liksom fastfrusna, hänger lite, gäspar, fruarna yr runt som skållade råttor och plockar varor och tömmer... Vanligt förekommande fenomen. Däremot reflekterar jag över många fall där männen INTE står och hänger utan istället också plockar varor ur hyllorna och går till kundvagnen med. V A D  H Ä N D E R  D Å?! Jo, inte mindre än tre gånger hör jag då ifrån deras fruar/sambos "klagomål" enligt följande; 1) "Nej, men inte såna, de är bara jätteäckliga. Usch. Lägg tillbaka den och ta den sorten vi brukar ha!" 2) "Den där ska vi inte ha, jag har tänkt annat tills imorgon, ställ tillbaka!" 3) Inte gröna äpplen, de är sura, ta röda. (I detta fall börjar mannen moloket plocka ur äpplena ur påsen varpå kvinnan biter ifrån igen) "Sluta stå och tramsa och plocka ur, lägg påsen. Det finns folk som jobbar här och får betalt för sånt."

  Det fick mig att fundera lite, senare i kön som var milslång och väldigt seg spann tankarna vidare. Jag undrar lite över detta med jämställdheten...Hur står det till egentligen? Vart börjar det och vart slutar det? Vems fel är det att vi, även om vi kommit en bra bit, inte är i mål? Sedan vet jag inte om mina tankar är rätt, jag kanske ändrar mig i morgon och alla som känner mig på riktigt vet hur mitt liv ser ut, att jag på inget vis är perfekt och sällan inte alltid lever som jag "lär" eller skulle önska.... Det jag pratar om nu är jämställdheten i våra hem, med våra familjer, våra barn och våra vardagar där....

 Men iaf...2012...när de allra flesta tycker det är männens fel att vi inte kommit längre, varför är det fortfarande ok att;

  Kvinnor säger "Jag sitter och väntar på att han ska komma hem och tända i kaminen. Jag vet inte hur man gör." medan folk hade svimmat om en man sagt "Jag sitter här och väntar på att hon ska komma hem och sätta på ugnen, jag vet inte hur man gör!"

  Kvinnor säger "Nänä, jag klipper inte gräs, det får allt han fixa, det är karlgöra!" medan det är alldeles förkastligt och förlegat om en man säger; "Nej, jag dammsuger inte, det får allt hon fixa, det är kvinnogöra!"

  Kvinnor säger "Jag kollar aldrig oljan på bilen, det får han göra, jag har ingen aning om hur man gör sånt." men helt bedrövligt om en man säger "Jag göra aldrig rent tvättmedelsfacket i tvättmaskinen, jag vet inte hur man gör det."

 Kvinnor säger "Jag rensar inga avlopp, det stinker och det är äckligt, det får allt maken göra!" när man hade kastrerat en man som sagt "Jag byter inga blöjor, det stinker och det är äckligt, det får allt frugan göra!"

 Kvinnor säger "Jag byter inte vinterdäck, det är tungt och trist och dessutom kan jag inte. Det är bättre han gör, något kan han allt fixa med" när det är skottpengar på en man som säger "Jag byter inte gardiner, det är jobbigt för armarna, trist och dessutom kan jag inte, det är bättre hon gör, något kan hon allt fixa med!"

   Kvinnor säger "Jag hugger inte ved, jag vet inte hur man gör, det verkar allt farligt om man hugger sig" när man hade hånskrattat åt en man som sagt "Jag stryker inga kläder, det verkar allt farligt om man bränner sig!"

  Kvinnor säger "Det blir ingen golf/fotboll/bandy/tennis/öl/bio för honom om jag säger nej. Det är jag som bestämmer det." när en kvinna anses förtryckt om mannen säger "Det blir ingen golf/spinnig/gymnastik/vin/teater för henne om jag säger nej. Det är jag som bestämmer!"

  Jag kan säga att ALLA de saker jag nämner att kvinnor säger har jag hört de senaste åren från kvinnor i min närhet...jag är medskyldig för jag har reflekterat, men inte agerat i form av "protest".... Däremot har jag så gott som ingen gång hört en man säga något av ovanstående.....?!

   Så...kan det vara så att vi faktiskt inte är HELT med själva vi kvinnor? Att vi också gör misstag, inte alltid anstränger oss hårt nog... För det är väl inte så att vi väl att männen ska dela allt som traditionellt varit "kvinnogöra" medan vi har för avsikt att helt avstå att börja ta del av deras?!?

   Sedan tror jag att det finns ännu en vinkling, förutom "männen förtrycker kvinnorna"!? Nämligen männen är rätt bra på att "förtrycka" varandra...?! Att de fortfarande tycker det är ok att "flina" åt en man som ligger och knäskurar golv eller sköter all tvätt eller tar hälften av alla mathandlingar....?! I grabbgänget är det ok att skämta om "Hahaha..du förvandlas till en kärring"! För männen är det fortfarande viktigt att för varandra berätta vem som tjänar mest, jobbar med det häftigaste jobbet eller har mest status? Att som man är det mycket "häftigare" att berätta att du jobbade 50 timmar förra veckan än att berätta att du vabbade dygnet runt i en vecka eller att du tog vaknätterna? Att män imellan anses det fortfarande omanligt att vara den som tar mest ansvar hemma, att erkänna att du hellre är hemma med barnen än jobbar röven av dig på ett annat betalt jobb? Varför är det så?!?

   Fast det kanske bara är mina fördomar....det kanske inte alls är så?!? Vems är felet? Männens? Kvinnornas? Bådas? Jag vet inte...jag kanske bara är allmänt fredagstrött... ;-) 
 

 Jag hoppas att yngsta dottern blir nöjd med sin fika inför morgondagens utflykt med skolan...ett tämligen lätt sätt att samla "Bra-mamma-poäng!" ;-) (Bara äldsta dottern som inte vill ha pappershjärtan i sin fika...hon sa en gång som 7-8åring "Mamma lägg inte i såna, då tänker jag på hur mycket DU älskar MIG och saknar dig lite...")

  Idag fick jag ett sms och ett samtal som gjorde mig vansinnigt upprörd. Inte på personen som skickade/ringde, där är jag bara tacksam, synd att inte fler gör så istället för att svälja skit med hull och hår. Däremot innehållet. När vi lagt på luren var jag så jag skakade. Händerna darrade, jag hade svårt att ens hålla i telefonen, darrig i hela kroppen. Förvånade dock mig själv med att inte gråta. Jag brukar gråta när jag är arg....fast jag egentligen inte vill. Jag gråter för lite allt möjligt.... ;-)
  
   Försökte andas. Tänka. Sortera. Överreagerar jag? Kände bara, näe, fy fan, jag har fått nog! Jag är så JÄVLA trött på en person i min omgivning som notoriskt pratar en massa skit om allt och alla!! Alla pratar väl skit ibland, kanske är det ett sätt för oss att överleva...vi måste få yppa saker då och då...?! Men detta... Här snackar vi inte bara "skit" utan förljuget dravel, rena lögner som person i fråga bara mytar ihop och sedan sprider till allt och alla. Hela personens uppenbarelse är falsk. Det kryper i mig. Dessutom är det något som alla är medvetna om, alla tycker är irriterade, som gör människor ledsna, men vi låter det fortgå. Jag skäms över att låta det vara så. Jag kan inte göra det längre.

  Det bästa hade varit att tiga, att skaka av sig, gå vidare. Så gör nog snälla och normala människor? Jag kan inte det. Det går inte. Tro mig, hur härligt hade det inte varit att bara låtsas som inget, vara en sån där som alla tycker om, som ingen stör sig på, som smälter in. Istället blir jag en sån där upprorisk surf***a som MÅSTE ta strid! Jag måste göra mig obekväm.... Jag vet inte vad det tyder på? Freud skulle säkert ha någon teori om vad som gick fel i min barndom för att göra mig sån....?? Det märkliga är ju att jag egentligen INTE tycker om att synas och höras, men i dessa lägen..... Det kokar i hela kroppen! Vad ger en människa rätten att sprida skit om andra? Och visst, man kan slå bort den här personen i fråga, tänka att det egentligen är synd om den, men vad händer när andra får höra skiten? De som inte vet hur falsk h*n är? Varför ska någon ha rätten att sprida skit om mig när det inte är sant? Varför ska man acceptera det? Egentligen.....

  Så, jag smsade personen plus en till som var inblandad i just detta "fall", hann lugna mig lite, men var fortfarande upprörd. Det jag skrev kan inte misstolkas om man säger så..... Det gick ungefär tio minuter innan svaret kom.... Kan säga så här....jag tror bara den här resan har börjat, men ta mig tusan, nu har jag ABSOLUT fått nog och jag HOPPAS att fler väljer att följa med mig!!

(Och det är säkert någon som tycker detta är ett överdrivet och dumt inlägg, men det skiter jag i. Min känsla är min känsla. Jag tar inte detta mer även om det vore mycket enklare att visslande stirra i det blå!)

  Hemma. Förkyld som ett barn, snoret rinner, halsen värker. Barnen är i skolan. Med andra ord. Jag är ensam i ett tomt hus. Alldeles ensam. Det är väldigt tyst. Vad gör man då? När man är för sjuk för att jobba, iaf på ett jobb där man är 100% fysiskt aktiv hela tiden och ute merparten av tiden. Men ändå lite för frisk för att ligga platt i sängen. Man läser böcker. Och dricker kaffe. Och surfar.
  Sitter vid datorn och känner nästan skräck inför den nätvärld som möter mig. Förfasas över mig själv som fortsätter läsa. Vad? Jag läser bloggar. Klickar mig vidare från blogg till blogg och känner mig nästan kräkfärdig.

V A D  Ä R  D E T  F Ö R  S*K*I*T  F O L K  S K R I V E R  O M?

   På många sajter kan man skapa sin egen blogg. Sedan finns en bloggtopp. Jag förfasas över denna bloggtopp. Tre huvudkategorier: 1) Unga tjejer som visar sina kläder. 2) "Slitna" mammor som är skitsnygga och verkar ha mirakelmetoder då de är trådsmala två dagar efter förlossningen... 3) Hobbyinredare som verkar sakna vanliga jobb utan istället ägnar dagarna åt att handla på loppis och ta kort på sina hem.
 De flesta heter namn som "Coolaste mamman", "Mamma till två", "Mitt liv som mamma så ni andra nördar som tror ni är mammor känner er usla" eller "Snyggast klädd", "Min outfit för dagen", "Modetips när de är som bäst för er som är sämre", "Snyggaste/coolaste/ballaste tjejen". "Mitt underbar hem!" "Jag inredar och inspirerar mindre begåvade."  Herregud!!!

   I dessa bloggar kan man sedan läsa saker i stil med;

"Idag är jag lite wild and crazy, blandade rutigt och randigt. Kolla!!!"
"Dagens kläder, nya häftiga jeans, visst sitter de snyggt över röven?"
"Så sjuuuukt nöjd med min nya kjol, klär mig!" 
"Dags att byta om till lite ledigare klädsel, ner på stan och kolla rean och möta finaste vännerna!"

  Sedan finns bilder (som de tagit själva med mobilkamera) på blonda tjejer (med så mycket mascara att ögonen hänger) som drar in kinderna och gör pussmunnar och bildtexten; "Puss på er alla underbaringar!"
  Eller bilder på deras kläder för dagen och i detalj beskrivna vad de kostade, vart de är köpta och hur mycket favoritplagg det är på skalan 1-10...... Helst ska det också vara en bild på en totalt uppsminkad tjej där hon kommenterar; "Ser lite sliten ut i dag, ha överseende goingar" och sedan nitton person som svara; Du är precis lika snygg som vanligt! <3 <3 <3

  Suck...så JÄKLA OINTRESSANT!!! Hur kan dessa bloggar ligga på topplistan?? Är vi totalt korkade i omvärlden? Har vi inga krav på vad vi vill läsa om? Hur orkar mänskligheten gå vidare? Jag kräks lite i munnen faktiskt! Samtidigt som jag förstår att det är mig det är fel på eftersom jag tänker så, när uppenbarligen tusentals andra tycker det är intressant att se vad "Blondast i stan" har för skor idag....

  Sedan finns mammabloggarna. Mammorna som är så häftiga att det räcker och blir över. De har också bilder på sig själva. Uppsminkade. Även här är de aströtta efter att "bara" ha sovit sju timmar i natt. De ber om ursäkt att de ser risiga ut, fast de är skitsnygga. På bilderna har de en bebis eller ett barn på armen. Som ett smycke liksom.... Eller så är det tio bilder på "Världens finaste gulligaste, underbaraste, sötaste unge" Och så en rad kommentarer... Jag undrar... finns det NÅGON som INTE tycker att ens barn är finast i världen? Men hur jävla intressant är det med tio likadana bilder för någon annan? Egentligen....
  Även här har vi en hel rad med "härliga och djuplodande" inlägg i stil med;

 "Mysmorgon i sängen, han log så söt när han slukade vällingen. Bara mys hela dagen. Kanske en sväng till tvättstugan." 
 "Iväg till stan då, ska klä godingen i finaste kläderna. En latte med bästa mammorna från mammagruppen. Hoppas lillan sover gott i vagnen så mamma får fika." (Ja...hoppas hon sover tre timmar så mamma kan dricka kaffe...sedan kan man undra varför hon inte sover på natten?? Ev för att middagsvilan var megalång?)
 "I natt fick vi bara sova sex timmar. Sötskrutten hade ont i magen. Så synd om lille prinsen, det värker i mammahjärtat när han lider." (Förmodligen var denna mamma lika trött och irriterad på sömnbrist mitt i natten som alla andra och vred sina händer i frustration.....och finns det NÅGON som inte lider när barnen lider?)

 Och så hobbyinredarna som handlar på loppisar eller svindyra inredningsaffärer hela dagarna. Som målar allt de kommer över i vitt...HUR HAR DE TID ATT MÅLA SÅ FÖRBASKAT OFTA?! Bilder på deras hem som är som hämtade ur en inredningstidning. Vitt, vitt, vitt. Perfekt ordnade ljusarrangemang. Stilrent. Ja, det är jättefint...men jag undrar...vart lever de? Vart är alla brödsmulor, alla gympapåsar, leriga stövlar? Vart är högen med räkningar. Hur kan man ha tallrikar stående framme på en hylla?! Samlar de inte damm...?? Sängar med trehundra kuddar och åtta perfekt vikta plädar? Vart sover de? Vem hinner bädda så perfekt? Hallar med en liten jacka...en svindyr barnjacka som förmodligen inte ens används...den är en prydnad.... Vart har de smutsiga overaller?! Udda vantar och ryggsäckar?


   Nu tror jag inte att min blogg är intressant. Den är rätt gnällig och förmodligen rätt tråkig läsning, MEN den ligger heller inte på någon bloggtopp. Den är inte sponsrad av en rad olika företag. Jag TROR INTE att någon vill läsa. Jag marknadsför mig inte som (vlket jag läste på en blogg) "Häftigaste mamman i stan, läs, ni kommer inte att bli besvikna!" ;-)  Den bara är....mitt andningshål. Min plats för att kräkas eller reflektera. Och jag känner, jag är lite orolig för mänskligheten och våra krav på intellektuell stimulans.....

 I år fyller jag trettiofem år. T R E T T I O F E M?!?! Vad hände? Vart tog åren vägen? Bra mycket närmare fyrtio än tjugo. Det är sexton år sedan jag tog studenten. Alldeles nyss var jag tjugofyra och nybliven mamma, nu är jag trettiofem. Det känns inte längesedan jag var tolv år och åkte på flottfärd med klassen, minns den i detalj....i år fyller min äldsta dotter elva.... Jag minns när jag började i första klass och tyckte de som gick i sexan var gamla. På allvar, jag måste ju minnas fel, men jag har för mig att några killar i sexan hade mustach då....?! Inte alltför längesedan jag var sex år och inte kunde sova på kvällarna om inte mamma eller pappa satt intill, eller var tretton och fick en spik rakt igenom foten så den svullnad till dubbla storleken och jag inte kunde gå på en vecka. Eller när jag var fjorton och trodde jag skulle dö av magsmärtor. Jag minns när jag tog körkort, då var jag arton, eller första omvälvande besöket på Systemet. Min första fylla. Första kyssen. Tiden går. Time flies och jag har ångest. Trettiofem!? Jag har levt halva mitt liv. Och tyvärr är det bara utförsbacken kvar. Det gör mig livrädd och det ger mig hjärtklappning och jag vill bara inte tänka på det.
  Häromdagen sa min ena dotter till mig; "Det är lite synd om dig mamma!" Jag frågade varför? Hon svarade; "Jo, för du hann aldrig bli kändis, och nu är du för gammal.....Men du får njuta av att jag kanske blir det!?" ;-)

  När man säger detta till någon som är betydligt äldre än mig själv får man ofta ett hånfullt skratt och kommentaren; "Jaaa...du är sååå gamla...Herregud...stackars dig!" För ja, så är det ju....för den som är sjuttio är inte jag gammal, men för den som är femton är jag i princip döfärdig. Och ärligt, trettiofem känns ok, jag kan förlika mig med det....Dock är det ändå det tydliga beviset på att åren går. Om inte alltför länge är jag gammal. Livet kommer att ligga bakom mig. En vacker kväll heter framtiden det förflutna.

 En annan del är ju det yttre. Ögonlocken som faller ner. Gäddhäng. Rynkor. Grå hårstrån. Fladder på magen. Så illa. Och den käcke säger då; "Äsch! Rynkor är ett tecken på att du levt ett rikt liv!" My ass....det är ju just det som skrämmer mig...att jag L E V T mitt liv.... Jag skiter väl i rynkor, det spelar ingen roll....men rynkorna på utsidan är ju ändå ett meddelande om att vi blir rynkigare på insidan också....Vi åldras. Livet går. Sen dör vi. Aldrig mer....Aldrig mer?!

 Jag mår psykiskt dåligt när jag ser riktigt gamla människor ute. Människor som står förvirrade i mataffären och inte hittar sin plånbok. Som måste ha hjälp av sin vuxna son eller dotter (ofta mäkta irriterade och trötta på att vara förälder till sin förälder) som ska fylla kundkorgen, själv är tanten eller farbrorn för vilsen. Jag lider när jag ser folk som knappt kan gå, som skakar, som inte ser, som glömmer sina namn, sina nära och kära, som halkar, ramlar och måste sitta två cm ifrån tvn för att se. Ja, jag tror säkert att många är glada...men ändå...för mig är det så svårt att hitta vad den glädjen bor i? Jag vill inte bli sådär. Jag vill inte glömma vart jag lagt mina löständer eller vakna en morgon och inte kunna resa mig på eget bevåg ur sängen.

 Jag är livrädd för att bli "medelålders"... Att behöva oroa mig för en miljon saker. Varje hjärtklappning kan vara en hjärtinfarkt. Varje huvudvärk en stroke. Jag är skräckslagen för cancerdiagnoser...som jag syniskt nog inte längre tänker "om" utan "när" kring?!? Att få ont i leder. Att inte orka på samma sätt. Att höra sämre. Se sämre.

  Jag vet att klyschan är "Fånga dagen", att leva i nuet. Att njuta av stunden? Hur gör man det? Hur njuter man av stunden om det är så tung? Och att leva varje dag som den sista....Alltså, jag vet inte...Men det är ju tämligen svårt ändå...Hade jag vetat att idag var min sista dag vet jag per garatin vad jag hade gjort....i detalj, hela dagen...Men på något vis....det troliga är ju att det kommer fler dagar...då får jag stå för konsekvenserna av denna utsvävande dag som jag trodde var min sista?!? ;-)

 Mest av allt vill jag inte att allt roligt i livet ska ha varit!! Det måste finnas mer? Tänk om jag aldrig igen kommer att ha riktigt kul. Aldrig vara hundra procent glad? Jag har förbrukat min möjlighet till många saker, men det måste väl ändå hinnas med lite mer? Nu låter jag ubernegativ. Så är det inte. Jag har fina stunder. Bra stunder. Det är kul med barnen som blir större. Jag gillar att vara vuxen. Och ändå....vad fan vilket litet ynkligt liv vi får ändå....så få år?!
  Men jag hoppas innerligt att detta är nån sorts kris...Att det går över?! Jag kommer ut på andra sidan och tycker att jag fyrtio ändå är ganska ungt? Jag har ju sett äldre som är glada! De finns.... Ibland är det rätt jobbigt ändå med en hjärna som går på högvarv dygnet runt.....
 

 Jag vill härmed lämna in ett klagomål. INGEN hade berättat för mig exakt hur svårt det är att vara förälder. Efter samråde med en del vänner kan jag konstatera att det är en allmän åsikt. Vi var inte tillräckligt varnade för föräldraskapet o vad det innebär!!
 
   Här och nu är det på sin plats att bara klargöra, om någon nu tvivlar, jag ÄLSKAR mina barn, de är min glädje och lycka och jag skulle offra allt för dem varenda sekund och ångrar ingenting! Jag älskar att vara mamma, och jag känner att jag på väldigt många sätt prioriterat bort mycket av mitt "eget liv" sen jag fick mina barn. Egentid är oerhört begränsat, för mig är det viktigare att ta vara på de här åren. Våra barn har sällan barnvakt, de är med oss/mig på det mesta, jag har aldrig lämnat mina barn på förskolan för att "förverkliga" mig själv och jag fattar att mitt eget sömnbehov, min egna tvsmak, mina egna lördagsnöjen osv får komma i andra hand. Det är inte ens en uppoffring, det är en naturlig del av livet som småbarns förälder. Jag gör helst saker med barnen när vi är lediga och jag åker alla dagar i veckan hellre ut i skogen med barnen en ledig dag än häckar i ett köpcentra eller dricker ändlösa Lattes på café. Ibland kan jag komma på mig själv med att känna irritation över föräldrar som beklagar sig över att de "bara" sovit sex timmar i natt eller inte haft barnledig helg på tre veckor eller inte fått sovmorgon på hela helgen....Herregud, samla ihop er, gilla läget... Och jag tänker, om jag anser att den manual över föräldraskap som jag fick är bristfällig, vilken version fick då de?!? ;-)

  Ingen hade berätta för mig att det som förälder innebär att varje dag, år in och år ut få frågor som: "Om en är ett år och en är femton år yngre, hur många år är den då?", "Hur stor är den största, största, största stjärna som man aldrig har sett!", "Man måste gå i skolan, men inte alla vuxna måste jobba?", "Hur stor är en sådan där bil som är blå men inte helt blå fast nästan svart?", "Hur många enkronor behövs det för att lägga en hel väg till skolan? Blir det bättre om man tar femkronor?", "Hur är det så att man en dag inte kan läsa och nästa dag bara kan man, vilken del av hjärnan fixar det. Jag vill veta, nu!"

  Ingen hade berätta för mig att i min roll som mamma skulle jag dagligen ställas inför ändlösa konflikter kring; Fel stumpfärg, knöliga byxor, trosor som skaver, slagsmål om bästa platsen vid matbordet, tandborstning, för tjocka jackor, hämtning för tidigt från fritids, hämtning för sent från fritids, läggtider, leksaker som man får ta med till skolan eller inte, bästa platsen i soffan, syskonret, att jag borstar håret för hårt, att jag duschar för kallt vatten, att schampoot svider, att jag är dum, att jag är tjatig (JAG ÄR TJATIG?!?! Hallå...sopa framför er egen dörr vill jag säga till mina barn här....).

  Jag visste inte att jag skulle gråta i panik över febertoppar hos barnen...är det cancer, eller HIV eller lunginflammation, eller bara virus som VC säger? Att jag skulle slå knut på mig själv för att försöka få ett barn att äta EN tugga mat, att jag skulle be till Gud en hel dag att ett förstoppat barn ska bajsa och sedan gråta glädjetårar när det slutligen händer. Att man skulle oroa sig för allt, det är något fel, det kan inte vara rätt, skelar hon? Har hon sned rygg? Är hon döv? Är hon överaktiv? Har hon inga kompisar? Varför pratar hon inte? När ska hon lära sig gå? Tänk om hon har fel på fötterna? Att jag skulla ha sömnlösa nätter och ständigt dåligt samvete för allt, hur gör man rätt? Ingen sa att jag under två års tid skulle sova 2-3 timmar per dygn, att jag skulle få ett barn som bara skrek sitt första år i livet. Att det var så oerhört ångestframkallande att välja förskola och sedan lämna sin tvååring på förskolan till FRÄMMANDE människor.....Jag visste inte att jag under flera år skulle sitta i ett mörkt vardagsrum före fem varenda morgon med pigga barn och vänta på att barntv skulle starta samtidigt som jag var så trött att jag mådde illa.... Jag visste inte att man kunde klara sig på så lite sömn, att det ens var möjligt... Att välling, blöjor, bajs, nappar, str 86/92 skulle vara det enda jag levde, sov, drömde under många..... ;-)

  Ingen nämnde att man kunde få barn som sömnvägrade i ÅTTA år....att man kväll efter kväll ska bita av sig själv tungan för att inte skrika rakt ut, sätta sig i bilen och rymma när ett barn springer upp och ner och upp och ner för trappan HELA kvällen..Måste dricka, måste kissa, måste säga något, måste snyta sig, måste kissa igen. Att man gråtande skulle tigga och be; "Snälla, snälla snälla sov nu, kom inte mer, jag orkar inte det nu. Du måste sova!" Få en nick till svar för att precis hinna ut från rummet innan barnet ropar igen... Jag visste inte hur överjordiskt arg man kan bli, hur tröttande det är att hämta ett barn från fritids, som är sur, arg och irriterad nio av tio gånger....Jag visste inte att man kunde känna sig så maktlös, så trött, så jävla, utomjordiskt förtvivlat trött!! Att man inte skulle få en enda ostörd natt, att ungar springer hela nätterna igenom, att ett barn på tjugo kilo utan problem kan knuffa runt en vuxen människa på femtiofem kilo i sängen tills den vuxnen, läs jag, lämnar den sköna stora sängen och går till den stenhårda loftsängen. Jag vaknar aldrig på samma ställe.

  Jag visste inte att som förälder till ett skolbarn är du även samordnare till ett antal diverse utsvävningar. Alltid är det någon väska eller gympapåse som ska packas, något som ska bakas, något som ska läsas, något som skall hämtas, något som skall betalas. Att barnens aktiviteter innebär att man kör obetald taxi samtidigt som man i hjärnan försöker styra upp dagens middag och duschning av barn. Ett hårt jobb utan lön!

 Jag hade aldrig förstått att man kunde uppskatta en sovmorgon till klockan åtta. Hur ljuv tystnad kan vara. Att en ensam fika på en kvart är guld värt. Att en biltur där ingen är arg kan vara som högsta vinsten. Att en middag utan att någon välter glaset är ovanligare än motsatsen. Att man på en och samma dag kan köra Liseberg, Gröna Lund, Skansen och Borås Djurpark och ändå så fort man kommer hem få höra; Vi gör aaaaaldrig något kul! ;-) Att man aldrig är ledig, A L D R I G någon gång! Att det är så väldigt många år man är "aktiv förälder". Att åren går så himla fort och man vill bromsa dem, samtidigt som man känner...det tar aldrig slut......

  Å andra sidan visste jag heller inte hur fantastiskt det är att få ett brev med texten; "Mamma, jag elskar dig skit myket" eller att höra barnen säga; "Det kom någon som var väldigt fin och gick på skolgården, sen såg jag att det var du och då blev jag stolt!" ;-) Jag visste inte hur otroligt mycket kärlek och ömhet man kan känna. Hur varma kramar man kan få. Hur roligt det är att bygga kojor i skogen, pyssla, rita, måla, spela spel. Lyssna på deras kloka funderingar och tankar, höra och se hur de lär sig nya saker. Att från den dag man blir förälder ligger hjärtat utanpå kroppet och från och med den dagen barnen föds tar man ALLA sina beslut utifrån deras bästa!

  Jag hade ingen aning om någonting. Jag trodde jag visste. Det gjorde jag inte. Att man vissa dagar känner, jag orkar inte en sekund till, jäkla skitungar, ni tar dö på mig....kan någon rädda mig? Att man nästa sekund känner älskade små prinsessor, hur ska jag kunna skydda er emot allt ont, fina fina små människor! Det är inte jobbigt att vara förälder, det är ASJOBBIGT!! Det är inte underbart att vara förälder, de är HELT UNDERBART!!

 26 december och den fadda eftersmaken av julen ligger tät. Julgranen som för bara några dagar sedan var fantastisk ser mest trött ut...börjat barra har den gjort också. Ljusstakarna lyser fortfarande milt gula i fönstren, men har liksom minst både sin magi och mening. Överallt i huset står påsar, väskor, kartonger och annan "skit" likt fornlämningar. Julklappar som slitits ur sina papper och hamnat på hög. Vem ska orka börja dra i det först? Hyacinterna doftar så gott, några av dem har ännu inte slagit ut fullt, men vem bryr sig om dem nu....Det finns glögg kvar i kylen, vem vill dricka glögg nu? Och knäcken står i en burk längst in i kylskåpet och kletar samman tills någon förbarmar sig över den och låter den få sin eviga vila i soporna......Pepparkakshuset är dammigt, barnen frågar inte ens efter att få äta upp det längre. Tomtarna ser lätt deppiga ut när de står på sina platser och väntar på att jag ska rycka undan dem och trycka ner dem i en kartong o stuffa undan.

 Annandag jul...julen är över. Festen är slut. Jag minns att redan när jag var liten tyckte jag det fanns något rent depressivt i det faktum att julen var över....så länge till nästa gång....Då, som barn, kanske man mest sörjde att klapparna var uppackade, nu är det mer hela grejen....Tiden går....Att alla förväntningar klingat av, adventstid är över. Minns också att mamma alltid sa "Julen är inte över, annandagen är också jul!" när man var liten.... Jag säger bullshit...nu är jag vuxen, men näe...annandag jul är bara en transportsträcka, en sorts "mellandag".....Annandag jul är inte jul. Den råkar bara heta så.....

Det är inte det att jag är missnöjd, det har varit en fin och mysig jul. Jag är nöjd. Så näe, inget gnällmissnöje, snarare en sorts sorg. En förlust. Att den kom och gick i år igen. Den härliga tiden med pepparkakor, nejlikeprydda apelsiner, paket, lussefiranden, grankvistar, ljusslingor och tomtar har passerat ännu en gång. Så snabbt. Jag blinkade, sedan var det över. Ett år tills det är dags igen. Alla ljusslingor som är så vackra i träden och lyser upp i mörkret, snart plockas det ner och får sova i ett år.....

 Så jag är på inget sätt missnöjd, jag är jättenöjd och tacksam för dagarna som just passerat. Barnen har varit på sina bästa humör, glada, kramiga och tacksamma....Men ändå....det är ju något speciellt med julen iaf.... Jag blir alltid lite låg när den är över. Det blir så tomt. Jag behöver de där extra ljusen som julen tillför. Jag vill ha dofterna och smakerna och vetskapen om att julafton hägrar där framme.

  Jag vet att jag borde avsluta med något klämkäckt, "Det kommer nytt roligt, snart är det vår osv osv..." Men näää, jag gör inte det....för idag känner jag inte så. Idag tillåter jag mig att deppa lite över att julen 2011 är förbi! Sedan tar jag nya tag... Kanske redan imorgon... För att på något vis ändå rädda upp den här tämligen trista dagen har vi hyrt film jag o tjejerna, köpt snuskigt mycket godis (tur att jag tränade tidigare idag), tänt både brasan och en massa ljus i vardagsrummet och ska nu bädda ner oss under filtar. Rätt gött att vara ledig iaf! :-)